Det har visat sig att det bästa sättet att skriva lite resedagbok är att göra det officiellt. Då blir det nämligen gjort. Jag fixar iordning en websida för detta innan vi åker hemifrån, så får vi se hur det funkar.

Efter att ha köpt en klättersele och ett par böcker i Göteborg, åt vi mat, köpte frukost och klev på ett Øresundståg mot Malmö.

Det kommer att bli en hel del tågåkande under denna resa, men vi är förberedda med schack.

När vi kom till Malmö blev vi serverade mynta-te av Martin!

Sedan visade det sig att vi hade tvåbädds sovkupéer. Vi var så himla säkra på att vi köpt liggkupé. Bra saker med detta är att sängarna var bäddade, samt att det ingår frukost.

Efter frukost från en låda på tåget rullade vi in i Berlin. Vi gick direkt till S-bahn och åkte till en hållplats i närheten av Teufelsberg.

Det var varmt. Precis när vi kom fram till ingången uppe på Teufelsberg så brakade ovädret loss. Vi lyckades stå kvar under taket vid biljettkassan, men oj, vad det regnade! Och åskade!

På Teufelsberg var det både konst och utsikt.

Sen gick vi ned igen, varmt och fuktigt. Stannade vid första bästa Biergarten och åt mat.

Kändes redan som en lång dag, men klockan var inte ens fyra när vi kom till vandrarhemmet och lade oss och vilade lite.

Efter lite vila gick vi ut för att titta på en staty av Ampelmännchen, närmare bestämt de östtyska varianten, se Wikipedia. Tyvärr var den lite inspärrad bakom nåt byggstaket, så vi gick vidare och köpte glass.

Åkte lite olika trafikslag och åt mat vid TV-tornet.

Vi hittade även spårvagnen till Falkenberg.

Vi har åkt S-bahn, U-bahn (äldre och nyare tågtyp), spårvagn, dubbeldäckarbuss. Dubbeldäckarbussen var bäst, för den var sval.

Otroligt lång dag. Varmt i vandrarhemsrummet, trots öppna fönster och regn utanför.

Det verkar inte praktiskt att ha träd med flejkad bark, eller vad det nu heter, på en innergård. En man har sopat och krattat i ett par timmar nu för att hålla undan naturen från plattläggningen på vandrarhemmets uteplats.

Vi började dagen med det gigantiska teknikmuséet. Vi var där några timmar, men besökte inte alla delutställningar. De hade bland annat två stora lokstallar med kanske totalt 40 stycken lok och vagnar. Stora. Och jättemånga flygplan.

Det var lite svårt att välja vad man skulle titta på, men till slut fick vi ge oss av mot den enda förbokade aktiviteten på resan.

Efter att ha testat maten på snabbmatkedjan Nordsee, bland annat stekt lax och persiljepotatis, så gick vi till samlingsplatsen för en tur i underjorden.

Vi hade bokat en engelskspråkig guidning om tunnlarna som grävts under muren i Berlin. Intressanta historier om fullbordade och ofullbordade grävprojekt. Många detaljer och mycket att fundera på.

De flesta tunnlarna grävdes tidigt, under de första åren muren fanns. Sedan höjdes bevakningen ytterligare, och det blev farligare och svårare att gräva. Tunneln på bilden ovan är en senare tunnel, mer hastigt grävd.

Efter frukost på vandrarhemmet i Berlin upptäckte jag att tåget vi skulle åka med till München var inställt. Resenärer till München rekommenderades ta ett tåg en dryg halvtimma tidigare. Det var ett annat ICE-tåg som stannade på lite fler ställen och därför tog lite längre tid, men ankomsttiden till München var densamma.

Som tur var så var vi tillräckligt snabba för att hinna med det rekommenderade tåget. Det var fullsatt, men efter en stund lyckades vi få sittplatser i en obokad del genom att vara lite på hugget när någon skulle gå av.

Tåget hade en restaurangvagn. Eftersom vi inte hunnit köpa någon lunchmat att ta med, så gick Fredrik och Sten dit. Det var väldigt långt att gå genom tåget, och sen var det väldigt lång kö och trots att fyra personer jobbade med att fixa fram mat så var det inte särskilt effektivt. En dryg halvtimma senare fick vi i alla fall varm baguette med ost och skinka, samt kaffe eller varm choklad. Mycket bra.

När det var en halvtimma kvar av resan så ropades det ut att det var fel i ett ställverk och att tåget blev omlett till annan väg. Detta lade på nästan en halvtimma till på resan, men det gjorde inte så mycket. Det var bra ventilation, lagom svalt och vi hade ingen tid att passa.

När vi kom fram till München tog vi tunnelbana till vandrarhemmet, som ligger i södra utkanten av stan, i kanten av en park. Lugnt och fint.

Efter att ha ätit middag på vandrarhemmet, bestående av klyftpotatis, panerad fisk, sallad, tillbehör och efterrätt, så gick vi en promenad. Vi gick ut på en ö mellan älven Isar och Isarwerkkanal. När vi kom fram till Isarwerk 2 så visade det sig att man inte kom upp till gångvägen vi tänkte fortsätta på, eftersom gångvägen där var en bro ovanför oss. Antingen fick man klättra upp, vilket Sten gjorde, eller så fick man vada över en del av Isar för att komma till en trappa, vilket vi andra gjorde.

Fredrik hade siktat in sig på en Biergarten i skogen, men den såg typ stängd ut, fast det var fredag. Vi gick en annan väg tillbaka på fina gångvägar genom skogen tills vi kom till Kiosk 1917, vilken vi redan spanat in. Där var det mysigt häng på gräsmattan utanför, och de hade god dryck till alla.

Fin kväll, trots hot om oväder. Först en stund efter att vi kommit tillbaka till vandrarhemmet började det åska och regna.

Vi tog spårvagnen till ett gigantiskt slott. Enligt wikipedia så är fronten med sina 632 meters bredd störst i Europa. Och det var bisarrt stort. Svårt att se hela.

Vi gick runt lite i slottsparken. Det fanns massor av andra hus där, och de flesta hette något med -burg, till exempel Amalienburg och Pagodenburg.

München ... Vi behövde besöka en riktig Biergarten. En del andra besökare var mer traditionella och tog med egen mat, dukade med blåvitrutig duk och annat fint. Vi köpte mat i serveringen, lite olika slags korvar (Nürnberger Bratwurst, Käsekreiner och Currywurst) med olika tillbehör, och så Brezel. Fredrik köpte eine Maß, alltså en liter öl, som traditionen bjuder. Barnen drack Spezi, vilket är cola och fanta blandat. Här fanns det på tapp. Jag testade en Rabarbershorle, alltså rabarbersaft med kolsyrat vatten.

Ett gäng hade med sig egen musik och skrålade med i "Ein Prosit" tills de blev tillsagda av personalen att dämpa sig lite.

Det fanns också en hel del stammisbord med namnskyltar på.

Vi funderade lite hit och dit över olika muséer, och vissa av oss ville ha variation från fordon och teknik. Till slut hamnade vi på Pinakothek der Moderne. Där fanns konst och design, bland annat en utställning om cyklar. Så det blev ändå lite fokus på fordon.

Vi passade även på att gå och titta på surfningen på den stående vågen i Eisbach. Det var musik i högtalare (syns på bild) och full aktivitet. Många stod i kö för att surfa, och varje surfare klarade kanske 10 sekunder till någon eller några minuter innan den föll i.

Det verkar finnas ett par lite lugnare stående vågor på andra ställen i stan, men vi har inte kollat på dem.

Vi hade åkt tunnelbana och spårvagn, men inte S-bahn i München. Därför gick vi från vandrarhemmet till närmsta station för S-bahn och åkte in till stan.

Vi köpte lite mackor som reslunch från ett bageri på stationen.Salamibrezel, inbakad varmkorv i ostbröd, fröfralla med tre ostar högt.

Sen blev det regionaltåg. Vi hade fått rabattpengar från förseningen från resan till München, så det blev en billig resa. Fint att se lite kor och bondgårdar.

Efter att ha checkat in på lägenhetshotellet, så åkte vi direkt upp till toppen, Nebelhorn. Resor med både kabinbanor och bussar ingår i hotellpriset. Det är två mellanstationer på väg upp. Den ena kan man sitta kvar på, men vid den andra får man byta till en lite äldre kabinbana, med ståplats.

Det var 12 grader vid toppen, lite skönt.

Efter pizza på en av våra två balkonger, testade vi bassängen i källaren. Alltså, det är inte helt under jord. Det finns fönster och så. Bassängen har jetstrålar man kan simma mot om man vill. Det finns också bastu. Och så finns det kylskåp med olika flaskdrycker i källaren. Man betalar i en låst låda bredvid.

Sen gick vi ut igen för att titta på folk som tittar på fotboll. Vi gick förbi tidigare på dagen, och det var massor av bänkar utställda. På kvällen fanns det även flera ölserveringar och flera olika matvagnar. Vi stannade en liten stund och kände in stämningen. Det var rätt lugnt. Hade kanske varit skillnad om Tyskland var kvar till finalen. Vi är inte väldigt intresserade av fotboll, så vi gick hem och började fundera över morgondagen.

Vi har tagit med oss klätterselar, via ferrata-kit och hjälmar, och idag var perfekt väder för Hindelanger via ferrata, alltså järnförstärkt klätterstig. Den är 8 km lång, vilket i sådan terräng är jättelångt. Vi nöjde oss vid första nedstigningen, efter en och en halv timmas klättring.

Det var väldigt trevligt att vi äntligen kunde gå en annan via ferrata än den i Funäsdalen. Vi har hindrats två gånger tidigare på grund av regn, först i Loen i Norge år 2018 och förra året vid Skuleberget. Men nu!

Vi gick på sicksackstig till näst översta kabinbanestationen och åt lunch. Vi satte oss inomhus, för vi kände att det var skönt att komma undan lite från solen.

Sen åkte vi kabinbana ner och gick hem och svalkade oss i husets bassäng.

Regnig morgon och lite generellt molnigt väder, så vi gjorde en dalutflykt idag. Breitachklamm är en djup bäckfåra. Jättedjup. Vid snösmältningen verkar det kunna bli rejält mycket högre vatten. År 2005 var det 6,6 meters högvatten, vilket verkar vara det noterade rekordet.

När vi kommit upp ur bäckfåran gick vi in i Österrike en kort bit, och sen tog vi bussen tillbaka till Oberstdorf.

Både kabinbanorna och bussarna ingår i hotellpriset, och det är samma kort till hotelldörren, bussar och kabinbanor. Mycket smidigt!

På eftermiddagen tog vi bussen till Fellhornbahn. Den nyare kabinbanan var stängd för underhåll, men den gamla var igång. Första delen var en rätt stor kabin, med plats för 101 personer. Toppdelen av banan hade lite mindre kabin, för 61 personer. Dessutom var det bara en kabin. Undras om den har en motvikt någonstans?

Vi gick de sista 70 höjdmeterna till toppen. Det var en del moln, men ändå fin utsikt en stund.

När vi började gå ner till toppstationen kom molnen till oss.

Vi fick åka sista turen ner, tillsammans med personalen från topprestaurangen.

När vi kom ned var det soligt och varmt, och vi tog bussen tillbaka igen.

Efter ännu en god frukost, gav vi oss av till gondolbanan. Idag var det ingen kö. Vädret. Vi hade sett berget flera gånger, men ville gärna gå lite mer på det.

Vi åkte ända upp till toppen och började gå nedåt. Fredrik och Alvar tog en lite svårare stig. Sten och Anna tog den vanliga stigen.

Efter en stund var vi vid näst översta stationen, där vi stannade och åt lunch. Sedan fortsatte vi nedåt tillsammans.

Till slut kom vi ner under molnen.

Efter ett kort schackparti i parken gick vi hem och slappade på en av våra två balkonger.

Sen åt vi upp nästan allt vi hade i kylen som förberedelse inför morgondagen, då vi ska resa vidare. Det var torkad korv, bergsost, oliver, nektarin, morötter, pizzarester, med mera. Och bröd. Hotellet ställer en korg med bröd från frukosten på ett bord i frukostrestaurangen varje dag, fritt att ta av. Det är brezel, grova och ljusa frallor, croissanter och ibland nåt mer. Det verkar gå åt rätt bra.

Vi lämnar alperna och åker till Bodensee.

Tåget från Oberstdorf blev lite försenat på grund av att det bara är dubbelspår vid stationerna, och det fanns mötande tåg att vänta på. Men när vi kom fram till Immenstadt stod tåget mot Lindau-Reutin och väntade, så vi hann ändå. Sen blev även det lite försenat, men det gjorde inget, för vi hade tillräckligt med bytestid till tåget som skulle ta oss sista biten ut till Lindau-Insel.

När vi kom fram till Lindau började vi med att äta lunch vid hamnen. Det var en del båttrafik, ganska många schweiziska båtar, biffiga och med bogpropeller.

Efter att ha checkat in på vandrarhemmet bestämde vi oss för att hyra en trampbåt för att komma ut lite på sjön.

Vi valde en trampbåt med badstege. Det var 22 grader i vattnet, och det svalkade en del. Väldigt skönt.

Två zeppelinare flög turer över sjön hela tiden.

Vandrarhemsinnehavaren tipsade oss om en bra restaurang, så vi gick dit. Vi åt pasta, sallader och bagel.

Nästa tips från vandrarhemmet var parken på västra sidan av ön, för att titta på solnedgången. Där var en DJ som spelade LP-skivor, barn på lekplatsen, folk som badade eller drack och åt något från kiosken.

7:55 lämnade vi Lindau-Insel med ett öde österrikiskt tåg med stor cykelvagn.

Vi bytte tåg efter fyra minuter på Lindau-Reutin. Därifrån tog vi ett tåg till Ulm. Tåget från Ulm till Mannheim var försenat redan i Ulm och blev sedan mer försenat.

När vi kom till Mannheim hade vi missat vårt ICE-tåg med bokade sittplatser på. Vi försökte på lite olika sätt få tag i sittplatser på senare tåg, men det var väldigt fullbokat, men det enda svar vi fick från både tågpersonalen och personal på stationen var att vi skulle kliva på ett senare tåg och hoppas på platser.

Detta hände: Vi stod på en perrong full med folk och klev på nästa tåg, vilket också var försenat. Det var jättefullt. Då ropade de ut i högtalarna att 30 personer var tvungna att gå av tåget, för annars skulle de inte köra. Oklart varifrån den siffran kom, men eftersom det var så himla fullt så valde vi att kliva av. Det var inte många andra frivilliga.

Vi åt lite mack-lunch och satsade sen på nästa tåg. Vi var på perrongen tidigt, och var snabbt på. Lyckades lägga ryggsäckarna i en bagagehylla och sätta oss på fyra platser bakom varandra. Vet inte riktigt hur det gick till, för det var många som fick stå sen, eller sitta på golvet. Vi satt på platser reserverade för såna med Bahnbonus gold eller platina, men jag märkte bara att det kom en enda sådan person, och han frågade tack och lov inte efter just våra platser.

Till slut kom vi till Köln, och hann ut en snabbis genom stationsdörren för att titta lite på Kölnerdom. Enligt ordinarie rutt behövde vi inte byta i Köln, men nu blev det så. Sen klev vi på ett annat ICE-tåg där det var lätt att se vilka platser som var bokade. Vi hittade en fyra-grupp med bord som inte var bokad förrän Wuppertal, vilket också var nästa station, tillika vårt mål.

Vi kom till Wuppertal 2,5 timma senare än tänkt. Vi gick till hotellet och fick ett rum med utsikt över schwebebahn.

Vi tog en kvällspromenad upp till botaniska trädgården, genom Hardt-parken. I Wuppertal fick vi snabbt en annan känsla än alla andra ställen vi varit på i Tyskland. Det kändes slitet, nedgånget och lite öde.

Befolkningen har nog minskat lite sen det var mycket industri och gott om jobb här. Nu är det lite tomma butikslokaler, övervuxna trottoarer och lappade gator.

Eftersom staden ligger i en ganska smal dal är den också lite konstigt uppbyggd. Tidigare var det flera orter, men de har växt ihop till en långsmal och lite rörig stad.

Ja, det är väl därför man åker hit, för att åka den hängande spårvagnen, Schwebebahn.

Vi köpte en 24-timmarsbiljett och tog med oss hörlurar. Det finns en guidad tur man kan lyssna på medan man åker. Den finns här: https://schwebebahn.de/en/mediathek#audioguides.

En dag luftskepp, en dag hängande spårvagn. Vi är nog i framtiden!

Det finns en hel del intressanta berättelser om Schwebebahn. En handlar om elefanten Tuffi som en cirkus tog med i en vagn som en reklamgrej. Tuffi blev stressad, slog sönder vagnen och ramlade ner i Wupper. Hon klarade sig som tur var, och levde i ytterligare 49 år.

Vi åkte Schwebebahn och gick runt lite i Wuppertal. En fin lördag i juli var många ute och shoppade eller drack kaffe.

Vi funderade över om vi bara råkat hamna i lite fulare stadsdelar, så vi åkte och gick lite till för att titta lite mer.

Vi gick i många trappor. Wuppertal är lite känt för sina trappor. Dock hittade vi ingen bra utsikt, för det var träd överallt.

Till slut hittade vi lite finare hus i alla fall.

Vi steg upp tidigt i Wuppertal, beredda på diverse tågförseningar på vår resa till Kiel. Vi hade tänkt äta frukost på tåget, men det visade sig att tåget var försenat, så vi hann sitta vid ett bageri på stationen och äta god smörgås och dricka kaffe.

På bilden ovan ser man att en duva dragit nytta av piggarna som sticker upp för att mota bort fåglar. Man kan använda dessa piggar till att lägga sina egna pinnar emellan. Då ligger de egna pinnarna kvar, och bygger man tillräckligt högt så får man ett stadigt och bra fågelbo utan störande piggar. Man ser också stationsuret. Det hade ett konstigt beteende som någon ingenjör säkert funderat mycket på. Sekunderna gick lite för snabbt, och sekundvisaren rörde sig varken jämnt eller hackigt, utan lite mittemellan. När den sedan kom högst upp, så fick den vänta en liten stund, tills det var dags för minutvisaren att hoppa ett steg. Det var säkert smart tänkt på något sätt. Vi kom fram till Kiel i rätt tid, åt god mat i skuggan på en uteservering. Det var 32 grader varmt, och landgången till färjan höll säkert 50 grader.

Efter en god natts sömn vaknade vi utanför Onsala, och redan därifrån kunde man se Karlatornet. Efter frukosten gled vi in mot Göteborg och började känna oss hemma.